Monthly Archives: juni 2017

Stadtlounge St.Gallen i Schweiz

stadtloungegallen
Ett trev­ligt ställe att besöka om man har vägarna förbi norra Schweiz är sta­den St. Gal­len. Dels finns en myc­ket vac­ker stads­del med gamla hus och ett av värl­dens äldsta bib­li­o­tek som ser ut att vara taget ur en gam­mal film som verk­li­gen är värt ett besök, men även en gum­mi­klädd röd stads­del.

Jag besökte sta­den i som­ras, ären­det till Schweiz var egent­li­gen VM för islandshäs­tar i orten Brun­na­dern, men man måste ju passa på att vara turist också, jag ägnade även 15 minu­ter till turis­tande i Zürich, men det är en annan betyd­ligt kor­tare histo­ria. Men ganska fånig. Fråga mig om det någon gång om du är nyfi­ken. För­u­tom fin arki­tek­tur, ett sans­löst bib­li­o­tek som jag ville ta med mig hem (Ja!) och här­lig vägg­ty­po­grafi finns det en psy­ke­de­lisk konstin­stal­la­tion kal­lad Stad­t­lounge. Ett impo­ne­rande stort område är täckt av rött “ten­nisba­ne­gummi”. Konst­nä­rerna bakom heter Pipi­lotti Ritz (he he) och Car­los Mar­tí­nez och det är tänkt som ett “out­door livingroom” där man ska umgås och ha det trev­ligt. Och visst blir man glad! Sär­skilt av de sin­nes­sjuka bol­larna som kom­mer svä­vande över gatorna som stora ten­nisbol­lar och de fina pik­to­gram­men på par­ke­rings­plat­serna. Konst­ver­ket har sut­tit på plats sedan 2005 .

Vego på vift i Rom

Jag har lovat att avlägga en liten rapport om vår resa till Rom nyligen. Det finns massor att säga om denna vackra stad, och vår resa dit, men bloggen kräver förstås mat snarare än dussinbilder på sevärdheter.

Det är väl ofta också det man (bl a) tänker på i samband med Italien: god mat i världsklass. Det fick vi också massor av, hela blandade resesällskapet med veganer, vegatarianer och allätare.

Jag hade i förväg letat upp adresser till ställen som sades vara besöksvärda. Ett av dem var välrenommerade vegetariska Ristor Arte il Margutta, som visade sig vara ett tjusigt ställe med mysig inredning och atmosfär. Här hade vi något slags zucchiniblomsfest (fylld, friterad respektive risotto), testade cikoria och skålade i bubblig Prosecco. Älskar Prosecco.

Il Margutta hade bland det vegetariska en speciell veganmeny och även spridda veganska rätter, där risotton var mitt val för kvällen. Cikoria var spännande att smaka, även om övriga sällskapet gillade det bättre än jag. Genrellt tyckte jag nog att maten på il Margutta inte riktigt levde upp till de fina utlåtandena jag läst, men det betyder inte att vi inte hade en väldigt trevlig måltid med över lag god och spännande mat. Mer om kvällens desserter längre ner.

Ett annat vegställe vi besökte var Taverna Vegetariana, där vi satte i oss ett flertal rätter och dryck. De hade annars en hel del veganvanligt som seitan och tofu, kombinerade i rätter med en italiensk twist.

Vi åt annars mycket på restauranger vi sprang på eller hade läst om i andra sammanhang än vego-. Det visade sig funka fint, åtminstone så här en knapp vecka, under förutsättning att man stod ut med viss upprepning. Ofta fanns något att välja direkt på menyn för mig, eller som kunde anpassas ganska enkelt, som pizza t ex. Sparrispizzan ovan åt jag en ostfri ej fotad variant av på en turistfälla i närheten av Colosseum (vi var vrålhungriga, så vad gör man?).

Ostfri pizza blev det vid ett par tillfällen för mig. Den ni ser här ovan är nog den godaste pizzan jag ätit i hela mitt liv; vego eller annan. Grillad zucchini, radicchio och paprika, och perfekt botten som var tunn i mitten och blev tjockare utåt kanten. Fantastiskt god, och då var detta på ett ställe vi bara slumpmässigt vandrade in på i gågatuområdet söder om spanska trappan.

På samma ställe åt mitt resesällskap rosa risotto med radicchio och valnötter (vegetarisk), respektive vit lasagne (kött, tror jag).

Lite semestersött i form av god italiensk dryck, fika, desserter och glass blev det också. Ovan är desserterna från il Margutta som jag lobbat mig varm för sedan jag såg att de hade vegansk tiramisu på menyn. Tyvärr visade den sig trots märkningen inte va vegansk. Trist, men det fanns mer att välja på så jag valde istället chokladkakan som var god i smaken men märkligt torr. En klick vaniljglass kunde de allt bjudit på till. Tiramisun ser ni annars i raden under: en udda fryst variant. Minibakelserna slutligen är fyra olika sorters cheesecake.

Den lite småläskig cannoli och ett creme horn som jag övertalade mitt resesällskap att köpa i ett lokalt bageri medan vi var i dessa bakverks hemland. Vi brukade äta sådana i Little Italy i New York, men jag må ha förvrängt minnet av hur goda de var, för dessa kammade inte hem några högre poäng.

Så italiensk glass slutligen, som härligt nog fanns i mjölkfria versioner på flera ställen, bl a på Gelarmony, som hade en lång disk med massor av smaker att välja mellan (varav 6 st nedan). Rena lyxen! På ett annat ställe blev jag dock lurad, eller om jag lurade mig själv snarare. Jag köpte risglass i tron att det innebär att den var gjord på rismjölk, men den visade sig innehålla stora riskorn. Brr, ryser lite vid minnet. De andras glass från samma ställe var dock tydligen god.

Vego på vift i Oxford

I första delrapporten från vår Oxfordresa skrev jag att akademikerhögsätet dessvärre inte är något vegoparadis, men det funkade trots allt ganska bra att vara vegan i Oxford. Vi sprang t ex tidigt på ett café som via gatupratare utlovade både glutenfria och laktosfria bakverk, och jag la naturligtvis stället på minnet. Jag är ju trots allt besatt av bakverk (det kanske inte har framgått?).

Det skulle emellertid inte bli bakverk vi åt på QL, Queens Lane Coffee House (finns på 3 olika ställen, inget av dem med i Oxfordlistan på Happy Cow), eftersom de trots allt inte hade några laktosfria bakverk när det kom till kritan. Slut för dagen sas det, men servitriserna vi pratade med lät så oförstående att jag nästan började misstänka att de inte visste att de ens borde haft några.

Istället blev det lunch och den var som tur var inte fy skam. Det fanns dessutom flera vegalternativ, även om jag vill minnas att vi fick be om någon liten ändring på mezetallriken ovan. Meze är alltid (oftast) gott, tycker jag, och så också här, även om det kunde varit något ytterligare såsigt inslag som förhindrade en aningen torr känsla från falafelbullarna. Även chili åts på detta ställe, med bröd till, vilket var en trevlig omväxling till ris. Lite mer salt, men annars gott och en trevlig atmosfär. De hade också ett te-utbud utöver det klassiska engelska (och med det menar jag builders tea). Jag drack popcornste, vilket jag dock kan rekommendera er att skippa. Smakade mer alger än popcorn.

Och när jag så är inne på o-engelskt te vill jag rekommendera bokcaféet The Albion Beatnik i mysiga stadsdelen Jericho. Ni ser temenyn på fotot här ovan, och det (och kaffe) var väl ganska mycket vad de serverade i den anspråkslösa cafédelen av denna bokhandel. Och det var mer än nog, för det som det här stället briljerar med är böcker. En liten butik, men ack så mysig. Välsorterad och annorlunda indelad efter årtionde, med fokus på kult och moderna klassiker. Både begagnat och nytt, och ett måste för en bokhandel med respekt färgglad personal (OCH en bokhandelshund!).

Det ser ovan ut som att de också säljer koppar, men det ni ser är den självvalsstyrda kopphyllan i caféet. Och bilden nederst till vänster (ovan) är från den gigantiska bokhandeln Blackwells, en Oxfordinstitution.

Nog så om bokhandlar, fast vi var på ca 30 stycken till, och åter till mat.

Andra måltider i Oxford åt vi mexikanskt på Mission Burrito, ett snabburitoställe som funkade för att mätta och variera, men inte jättemycket mer. Vi åt också klassisk thai, tidernas godaste indiska (som jag skrev om sist) och kinesiskt, något jag sällan äter hemma längre, om det inte gäller nypopulära dumplings. Nu hamnade vi slumpmässigt på ett lite udda ställe i Iffley Village som hette Lan Kwai Fong. Jag åt nudlar med wokade grönsaker och tofu, och Olof Sizzling Spicy Hot Tao Pan Tofu. Fräsande mat är alltid skoj.

På menyn hittade jag också något jag lovat folk på twitter att ge en andra chans: bubble tea dock inte regelrätt -te här, utan som fantastiskt god vattenmelondrink med tapiokabollar; boba, de som också ingår i bubble tea. Första gången jag testade bubble tea var jag inte väldigt förtjust, men i den här formen var det urgott. Bollarna var fasta och mjuka på en gång och smaksatta, tror jag, med vanilj. Och vattenmelon, ja, det är en favorit redan i fast form.

Nog så om Oxfordresan. Vi åt mer, såg mer och shoppade mer. Vi besökte museer och universitetsbyggnader, men massor finns kvar att göra. Vi får helt enkelt åka tillbaka igen snart.

Brightonfavorit: Food For Friends

Har ni någon absolut favorit bland restauranger? Vegetariska Food For Friends har länge varit min, inte bara i Brighton, utan överhuvudtaget. Jag älskade stället redan på den gamla tiden när det var mer av ett deli-ställe och betydligt mer Brightonbohemiskt än nu. Liksom andra delar av stan har det snoffsats upp och blivit både dyrare och mer exklusivt. Men maten är minst lika god och stället fortsätter att vara en favorit, även om den i år fått en seriös utmanare. Mer om den i det avslutande Brightoninlägget senare i veckan.

Inte nog med att Food For Friends är ett favvoställe, jag har här även en favvorätt som jag tidigare var lätt förälskad i: Warm haloumi, avocado and fresh mango sallad, som passat mina salladspartiska smaklökar helt perfekt. Jag älskar mango och avokado, och haloumi är en av de få ostar jag saknar veganvariant på. Tyvärr funkar den här rätten inte lika bra i sin veganversion, med tofu istället för haloumi. Smakkontrasterna blir helt enkelt inte desamma, och jag har slutat beställa den. Det låter kanske trist, men det är ingen större fara, eftersom det finns en hel massa annat gott att välja mellan på menyn.

Medan vi lusläste menyn fick vi in strawberry mojitos som var helt fantastiskt goda. Jag älskar drinkar med jordgubb i. Strax efter dem fick vi också in förrätten vi valt att dela: Three Tahini Dips; kanel & pinjenöt-, rödbets & mynta- samt koriander & citronhummus med rostade pitabrödsstavar.

Till huvudrätt valde Olof Mirin glazed Sesame Tofu with Shiitake Stir-fry and a fresh kohlrabi and Mooli Salad (nederst). En välsmakande rätt med flera spännande saker på gång samtidigt. Mycket tofu på den här resan, men den här var inte lik någon annan variant vi åt.

Själv beställde jag Spiced cashew, Smoked Tofu, Pear and Grape Sallad som var underbart god. Kombinationen frukt, nötter och rökt tofu funkade finfint, men tyvärr hade de hällt på alldeles för mycket dressing, vilket blev tydligare och tydligare ju närmare tallriken man kom. En klar miss, som tog stjärnglansen av en i övrigt god måltid. En trevlig kväll hur som helst, och i egenskap av gammal favvis kommer jag säkerligen att ge Food For Friends fler chanser.

Brighton Terre à Terre: ny favorit

Jag misstänker att ni är lite trötta på Brightonmat vid det här laget, men jag tänker att någon, någon gång kanske har nytta av en liten matguide till stan. Eller början till en vegomatguide till stan, för det finns massor mer. Det fina med Brighton är inte egentligen att det finns massvis av veg*ska restauranger och fik även om sådana älskas också utan att du kan äta nästan var som helst och ändå hitta flera alternativ på menyn. Som det ska va, helt enkelt.

Jag skrev tidigare i veckan om Food For Friends, en restaurang som länge varit en favorit. Jag nämnde då också att den i år fått sig en seriös utmanare. Detta i form av en restaurang som på intet sätt är ny, tvärtom, Terre à Terre har funnits sedan 1993. Inte heller är den ny för mig, men liksom Moshi Moshi var det närmare 10 år sedan jag var här sist. Tiden som passerat däremellan beror dels på att de just när vi velat besöka haft stängt för renovering/expandering, men framför allt på att till skillnad från Moshi Moshi så var jag inte speciellt imponerad av mitt första besök.

Vad jag åt då minns jag bara vagt. Det kan ha varit något slags rotfruktsgrej, vilket jag generellt gillar, men det var sött och väldigt kryddigt. Mitt matminne är ett av dammig och påträngande kanel, kardemumma och liknande. Inget illasmakande, bara inget som imponerade i relation till hur dyr maten var. Sedan dess har mycket hänt: både med Terre à Terre och mig, som då inte var veg, även om jag åt vegetariskt.

Imponerad blev jag däremot den här gången, trots att jag fått förhandstips. En riktigt god måltid, som dessutom gav en bra känsla för vad Terre à Terre kan prestera som helhet.

Jag hade siktet inställt på efterrätt mer om den senare och vi gick därför direkt på huvudrättssektionen, från vilken vi valde veganversionen av Terre à Tapas att dela på. I den ingick Mai Fun Salad och wasabicashews (fotot överst), sallad med basilika, oliver och rökta tomater, Deep Fried Fat Parmesan Green Olives, Uttapam och Spice Dust Lavash Tanoor eller snarare (vo) till dessa, vilka tyvärr inte står riktigt utsatta på menyn. En miss, men vi fick en grundlig genomgång på plats åtminstone.

Vad vi än fick exakt så var det galet gott, och jag kan inte ens välja vad som var godast. Genialiskt med tapas så; man får bara ett litet smakprov av var, så att man inte hinner bli mätt på smaken innan man skyndar vidare till nästa spännande rätt.

Lagom mätta blev vi också, vilket var tur, för jag hade hört att det skulle finnas en veganvariant på något jag läst om, men själv aldrig smakat; nämligen churros, eller här Rain Vodka Cherry Chocolate Churros. Kul att äntligen få smaka, och med vodkainlagda körbär, mörk doppchoklad och sockrade pinnar som smakade som munkar (som jag inte ätit sen jag var typ 14), så var det här ju allt annat än äckligt. För att underdriva lite.

Berlin, baby!

Matrapport från Berlinveckan. Fotona kräver en generell kommentar, för det är övervägande skräpmat och vilken foodie äter sådan (eller?)? Men man får ju passa på när man kan! Mina fellow vegans kan intyga att det här är mat som det knappast dräller av hemma i Sverige. Jo, det går att hitta och man kan laga själv, men visst är det något speciellt med att bara kunna beställa mat sådär, och välja från ett så stort utbud av ställen? Man känner sig nästan normal. En inte helt vanlig känsla för en vegan.

Utöver att vi ätit för oss tämligen ovanlig mat på den här resan, blev den annorlunda också på andra sätt. Jag/vi gjorde ingen planering överhuvudtaget i förväg. Jag efterfrågade tips här på bloggen, på twitter och på facebook och fick så mycket tofu på benen efter det att vi beslutade oss för att resa efter era råd.

Mat då. Först ut; korv på Yellow Sunshine i Kreutzberg. Jag har aldrig varit så förtjust i korv och jag beställde denna mest för att det är ett himla tjat om currywurst i Berlin och jag blev nyfiken. Currywurst och den var väl sådär. Eller, den var OK och det var kul att smaka, men det som tog hem den här måltiden (om den kvalificerar som sådan) var helt klart pommes fritesen, som var gjorda med skal på och bra saltade. De kan pommes i Berlin!

Naanpizza! Hur smart är inte det som fulpizza när man har dålig ork: köpa färdig naan och värma upp, och sedan slänga på blandade färska grönsaker. Gott var det också, så den idéen kommer säkerligen att importeras till det flickska hemmet.

Naanpizzorna förtärdes på W der Imbiss i Prenzlauer Berg. Lite svårt var det att från menyn uttyda vad som var veganskt och inte, och man kan självklart fråga om det inte råkar vara så att man precis gått över till att öva konversersation på tyska och därför är väldigt fåordig. Vi beställde en med avokado och en med kronärtskocka.

Ytterligare ett matstopp i Prenzlauer Berg där vi bodde under första delen av resan; nämligen Majas Deli med diverse grönt och tempeh och en grytliknande grej med rökt tofu, bönor och hirs bland annat, som jag valde efter att mina två första val visade sig vara slut. Ett mysigt ställe, men jag blev inte väldigt imponerad av det jag åt. Kan dock säkert tänka mig att ge stället fler chanser.

En måltid och ett ställe som failade helt för mig var Dolores (nära Alexanderplatz). Det lät så bra och jag hoppades väl på en vegansk variant på de wraps vi brukade äta på TGIF Fridays i New York, och det var det här inte alls, utan någon geggig gigantrulle som jag inte ens klarade att äta upp. Men Olof gillade burritosen här och jag har läst att många andra också uppskattat stället, så låt er inte avskräckas av min besvikelse.

Yoyo Foodworld i Friedrichshain. Här vet jag att flera av er varit, och det är bara att erkänna att vi var där två gånger, efter önskemål från Olof (jag skyller på honom). Vi åt burgare båda gångerna: bacon-, kyckling-, chili- respektive seitan- (alla helveganska) med sallad och delad pommes frites. Bäst gillade jag kycklingburgaren, och Olof chilin, men där var så mycket att välja på att det skulle krävas ett dussin besök innan man ens fått överblick.

Vänsterkollektivet Café Morgenrots (även det i Prenzlauer Berg) fredagsbrunch, också det en favorit bland tipsarna och jag kan förstå varför. Massor av gott (vegetariskt och veganskt) att välja mellan, och en sympatisk betalningslösning där var och en betalar så mycket de anser sig ha råd med (från 4 €).

Så till sist, bådas vår favorit: brunch på Café V i Kreutzberg. Fräscht, gott och helt otippat, vilket möjligen var vad som gjorde denna morgon ett snäpp vassare än fredagsbuffén på Café Morgenrot. Det och att jag är sämst på att äta buffér och sällan tar mer än en runda i vilket fall. (Jag är en av de få som inte gillar blandmatskonceptet, även om jag absolut gillar frukostbuffar bättre än andra).

Sist vill jag nämna ett par ställen med visst intresse för foodies: Fassbender & Rausch (nära Checkpoint Charlie) med fantastiska chokladskulpturer och en lååång pralindisk. Kochhaus (där Kastanienalle blir Pappelalle), som sålde både köksprylar och mat efter ett lite annorlunda koncept (uppmätta och uppradade ingredienser till specifika recept, bara att plocka åt sig och laga till hemma), där jag handlade gott te bland annat. Och så lilla Küchen Liebe i Friedrichshain (hittar tyvärr inget att länka till), ett område med många små trevliga butiker för övrigt.

Allmänt har Berlin fint utbud av ekoinriktade livsmedelsbutiker, som nördar som jag älskar att luffa runt i. Massor mer, både butiks- och matmässigt finns, och det får helt enkelt bli fler Berlinbesök snart.